”Vi har ett fantastiskt parti och partiet ska alltid gå först. Vi ska ta kritiken inåt, försvara partiet utåt”. Så låter det ibland inom Socialdemokraterna. Men om jag säger att sossarna är ett fantastiskt parti, då ljuger jag. Jag funderar över partiets framtid när jag slipar ner den gamla kökstapeten hemma.

Slipmaskinen får den blåblommiga tapeten att successivt nötas bort. Nya tapeter ska upp – det gamla huset ska förnyas, men utan att utplåna husets själ. Medan jag står där i min gamla IFMetall T-shirt går tankarna till de tillfällen då jag mött människor som blir upprörda över att jag och andra kritiserat partiledaren Mona Sahlin och partiet, varför vi tar debatten utåt. Men svaret på den frågan är enkelt: Socialdemokraterna ska ha ständig kontakt med väljarna, för politik börjar och slutar i människors vardag. Men ibland blir partiet lamt, viljelöst och handfallet. Sticker upp fingret i luften och känner åt vilket håll det blåser. Politik har förvandlats till ett yrke, istället för att vara ett förtroendeuppdrag. 
Det har gjort att politiken avlägsnat sig mer och mer från verkligheten. Därför kan jag heller inte säga att ”socialdemokraterna är ett fantastiskt parti”, däremot har partiet en fantastisk politik om den utgår från ideologin och anpassas till människors verklighet. 
Det är ett jobb som nu väntar. Socialdemokraterna måste bli tydligare i att facken och näringslivet tillsammans ska jobba för trygga arbetsplatser, fler arbetstillfällen och rättvisa villkor. Att jobba för att alla människor ska ha möjlighet att få en bra utbildning och att sadla om när som helst i livet. Det stärker Sveriges konkurrenskraft. Politiken måste också gynna både storstad och landsbygd. Framförallt måste socialdemokraterna lära sig att lyssna på människor och omvandla ord till handling. 
Om partiet inte lyckas med det kommer socialdemokraterna aldrig att bli ett stort parti igen. 

Han är drabbad av sjukdom och våndas över att bli gammal. Timglaset rinner sakta ut. Bokslut skall göras över en författargärning. Jaques Werup skriver med livserfarenhetens insiktsfulla penna. Han försöker förklara drivkrafterna bakom konstnärskapet. Han hittar någonstans ett godtagbart svar. Att skrivandet; eller rättare sagt författarskapet, är en livboj på samma sätt som det kan vara för vem som helst. Hans val av yrke är inget val utan ett kall, ett sätt att hålla sig vid liv. Han är sin egen hårdaste kritiker. 

Jaques Werup ifrågasätter. Var det här allt? Han håller också upp alla sina dåliga sidor för allmän beskådan. Enligt honom själv är han en tämligen tråkig och frånvarande person i det lilla livet. 

Jaques Werup ångrar också vissa saker. Han förstod inte förrän det var försenat att man inte kan hänga ut sina närmaste så som han gjorde i romanen Swiss Made som kom ut 1975. Det var ett försök att revoltera mot det egna borgerliga arvet. Boken gjorde skandalsuccé. Brodern och hans familj bröt kontakten. För alla andra släktingar var Jaques Werup en död man. Hans föräldrar blev attackerade. "Deras sorg varade livet ut", konstaterar en i dag mycket ångerfull författare. Han påminner om vad den amerikanske författaren Kurt Vonnegut yttrade en gång. "Var rädda om era syskon. Det är ett starkaste band till det förflutna och kommer förmodligen längst att stå ut med er." 

Den där enskilda händelsen har satt djupa spår i Jaques Werup. Han önskar att han hade varit en mer förlåtande än moraliserande författare. 

Förr var memoarböckerna fyllda av självöverskattningar och berömmande ord till höger och vänster. Minnesmonumenten var många. Det var inte särskilt spännande att läsa, Nu löper en annan trend genom memoarlitteraturen. Författaren visar i stället upp trasighet och tillkortakommanden. Tidigare i år skrev Torgny Lindgren om sina minnen och slog genast fast att det inte existerar några exakta minnesbilder. Allt rörs ihop av verkliga och inbillade händelser. Av drömmar och sinnesstämningar. 
Så långt går inte Jaques Werup. Han återberättar olika händelser och möten med olika mer eller mindre kända kulturpersonligheter genom karriären. Här får vi möta egensinniga original som Johnny Bode (manustjuv, nazist och porrsångare), rocklegenden Jimi Hendrix och jazzmusikern Gunnar Siljabloo Nilsson. Det har ett visst skvallervärde. 

Memoarerna genomsyras annars av ständigt nya försök att ringa in både konstnärens motsägelsefulla själ, de underliggande drivkrafterna och de tappra försöken att verkligen leva på fullt allvar. Att finna den där förhöjda sinnesstämningen som kan liknas vid en smått religiös uppenbarelse. Han visar även upp sin inkonsekvens, dess paradoxala motsats. Jaques Werup är solitären, enslingen som ändå finner störst tillfredsställelse i familjelivet eller i gemenskapen med andra, i kollektivet på en scen. Jaques Werup framstår som en högst levande och mänsklig person i sina memoarer. I bakgrunden ljuder en igenkännande sorgesång. 

Och drygt tio år senare gick denna återstående supermakt verkligen i krig, i Irak och Afghanistan. När kommunismen var borta ersattes den med fienden islamsk terrorism. 
Hela vår världsbild förändrades.
Frågan är om vi nu också bevittnar en geopolitisk förändring, ett skifte i hela den globala maktbalansen, som till slut kan få lika stora konsekvenser som Murens fall. Arabvärlden revolterar. I Egypten och Tunisien har gamla regimer fallit och demokratiska upprorsförsök sker i en rad andra länder, i Libyen, i Algeriet, i Jemen. I grunden handlar det om en bred och folklig längtan efter modernisering, men också om protester mot låga löner och stigande matpriser. 
På Pärltorget i det lilla kungadömet Bahrain dog igår tre människor och flera hundra skadades, när protester slogs ner brutalt av regimen. Västvärldens ledare fortsätter att stå rätt så paralyserade inför det som nu händer och det gäller i synnerhet USAs ledning. 
I Bahrain, i Persiska Viken, är USAs femte flotta stationerad. Vita Huset är naturligtvis mycket oroligt för att en demokratisk revolution i Bahrain ska hota den militära närvaron. Huvuddelen av befolkningen i landet är dessutom shia-muslimsk, som i Iran. Obama hyllar de iranska demonstranterna, vilket han gör rätt i, men vågar inte säga något till stöd för dem i Bahrain. 
Hans försiktighet beror förstås på att den amerikanska inflytandet i hela arabvärlden nu är i stöpsleven. Stormakten vill ha stabilitet i den oljerika regionen och hitintills är det diktaturer som levererat den. Demokrati och mänskliga rättigheter hotar denna ordning, ja, hotar den amerikanska världsordningen. 
Jag letar på nötet efter fakta om Bahrain och hittar plötsligt denna rubrik: ”Fler bilder från drottning Margrethes spännande resa i Bahrain”. Vad är detta? Jo, jag läser i Svensk Damtidning om det danska kungahusets besök i detta fina lilla kungadöme för någon vecka sedan. Kungligheterna ger presenter till varandra och de har fina dagar. Det var i början av februari. Nu ser världen att kungen har blodiga händer. Det är bland det mest absurda jag läst på länge: Världens all idioti och hyckleri samlad i några kungliga bilder. 
Snart måste många av oss byta världsbild.

Shekarabi och Anna Johansson berättar om rapporten. Shekarabi talar om vikten av att se till samhällsproblemen och komma med lösningar. För S gäller det att positionera sig i förhållande till de uppgifter som pockar på att lösas, som bostadsbrist, dålig infrastruktur, undermåligt skolväsende, brister i äldreomsorgen. S måste gå i opposition mot samhällsproblemen. 
Shekarabi drar en anekdot från valrörelsen 2002 då han följde moderatledaren Bo Lundgrens kampanj. Lundgren fick mest applåder på sina möten då han kritiserade Socialdemokraterna. I det valet gick det dåligt för Moderaterna, kanske till följd av en fixering vid motståndaren S. 

Anna Johansson framhåller att S måste tala om sin vision för samhället och inte förirra sig i att tala om väljargrupper. Samma sak gäller politiken. Det är de stora sambanden, som att en trygg offentlig välfärd kräver en finansiering i form av ett högt skatteuttag, som S ska inrikta sig på. Partiet ska undvika att hamna i detaljer om skatter. Dessutom vill de som inte vill ha en omfattande offentlig välfärd gärna separera frågan om skatterna för att lättare bilda opinion för sänkta skatter. 

Partisekreteraren Ibrahim Baylan talar därnäst. Han talar om partiets organisation. Partiets kommunikation var inrättad utifrån regeringsinnehavet, med tre ben. 
Regeringskansliet med statsråden och 200 politiska tjänstemän var ett kraftfullt ben för S då partiet regerade. Avbräcket märktes. Men ändå fortsatte indelningen med de två andra benen: partihögkvarteret Sveavägen 68 och riksdagsgruppens kansli. Traditionellt har det förra varit starkare än det senare. Nu, efter att S tvingats dra ned, har det drabbat "68:an". Riksdagsgruppen och dess kansli har svällt tack vare ökade anslag på senare år till medarbetare åt riksdagsledamöter. 
Denna organisation gör att partiets kommunikation blir lidande. Det märktes innan valet när de tre rödgröna partierna skulle samarbeta om utspel. En del av organisationen kunde gå ut och förbereda inför ett utspel med bokning av lokaler för möten regionalt. Men det kunde frysa inne eftersom ett av partierna kunde tvärvägra i sista stund, vanligen Vänsterpartiet 

Glädjande är att S-medlemstalet ökat med tio tusen på drygt ett år till nu 110 000. Baylan berättar dock inte att S efter valet 1991, då det också gick dåligt, hade 260 000 medlemmar. 
"Ibbe" Baylan rekapitulerar även valrörelsen där de rödgröna 30 april ledde med nio procentenheter över alliansen, men sex veckor senare låg under med fem procentenheter. Det hämtades aldrig in. 
Personfrågorna och vem som är exempelvis statsministerkandidat spelar större roll än förr, är Baylans slutsats. 

S ska snart ha sin nya organisation, anpassad för opposition, på plats. 
Efter partisekreteraren är det partiledarkandidaternas kavalkad. Först ut är Sven-Erik Österberg. Han säger som Baylan att hösten varit ett sorgearbete efter valförlusten och "Monas avgång". Att S hamnat i en eländesbeskrivning är dock inte bra. Andra partier, som C och KD, har ju också dåliga valresultat. 
Österberg upprepar den välkända siffran att bara 22 procent av de som jobbar röstade på S. Men S minskade också bland sjuka och arbetslösa i valet. 

Jessica, 10, sitter i skolbänken och väntar på bästa kompisen. Kompisen kommer, flyttar sin bänk från Jessicas och sätter sig tillsammans med två andra flickor. Vi är inte kompisar längre din jävla idiot, säger hon.

Varje dag vaknar hundratals barn i Sverige med magont för att de måste gå till skolan, där de utsätts för sparkar, slag, utfrysning eller elaka kommentarer. Jävliga sms eller mejl. 45 000 elever säger att de mobbas och trakasseras. Förra året fördubblades anmälningarna i skolan, men majoriteten anmäler inte. Det visar ny statistik från barn- och elevombudsmannen. De allra flesta av de 1 107 anmälningarna handlar om elever som mobbar andra elever. Men 500 av dem handlar om skolpersonal som kränker elever. 
Många vuxna blundar också för att barn och ungdomar utsätts för mobbning. En del lärare vill inte höra talas om det, medan andra inte vet hur de ska ta tag i problemet. Det är svagt. Var och en har ett ansvar att hitta en lösning. Att prata med eleverna och deras föräldrar. Den som inte klarar av att göra det borde heller inte vara lärare. Alla som känner till att mobbning förekommer har ett ansvar att sätta ner foten, istället för att stå och se på och tänka att det är ”någon annans ansvar”. 
Till alla er som gör det vill jag bara säga: Att tiga är också att vara medspelare. 

De tre rödgröna partierna ökar stödet, från 42,4 procent till 43,3. Borgarnas försprång minskar, från 7,7 procentenheter till 6,0. Mest ökar S stödet, med 2,4 procentenheter till 30,2 procent, trots krisstämpeln. Det verkar dock gå ut över Miljöpartiet. 
Det rödgröna blockets valvinnare, MP, minskar nämligen med statistiskt säkerställda 2,6 procent till 7,7. Partiet är trots det över sitt valresultat, partiets bästa någonsin i riksdagsval. 
De borgerliga regeringspartierna har inte majoritet i riksdagen. Och trots krisen för S och att det ledarotydliga MP minskar i stöd lyckas de inte bättra på sin ställning så att majoritet fås bland väljarna. Det borde göra borgarna ödmjuka. Men så verkar inte ske. 
När en regering, som Reinfeldts, saknar majoritet i riksdagen borde den anstränga sig för att få det i olika sakfrågor. Att så inte sker är underligt. 
Hade Reinfeldt agerat i linje med de statsmannaambitioner han sägs ha skulle han i större grad bjuda in MP och S till förhandlingar. Att sedan inte enighet kan nås i alla frågor är en annan sak. Men om regeringen, som inte fick stöd av en majoritet av väljarna i valet, vinnlade sig om att kompromissa mer skulle det stärka borgarna som samarbetsinriktade i mitten. 
När borgarna varit i opposition under S-regeringsinnehav var de missnöjda med att S ofta bedrev blockpolitik och vann omröstningar tack vare Vänsterpartiets stöd. Nu har borgarna chans att luckra upp blockpolitiken, från en styrkeposition. De är ju dels i regeringsställning, dels är S försvagat samt MP är i ett ledarskifte som kan ge öppningar åt alliansregeringen. 
Tilläggas kan att borgerligheten är svag under ytan. Deras framgång bärs i hög grad upp av två personer: Reinfeldt och Borg. Borgarna borde därför samarbeta mer i den mitt som Reinfeldts och Borgs nya moderater säger att de är i. Är de i mitten borde de kunna göra upp med S och MP i fler frågor. Eller förlitar alliansregeringen sig hellre på Sverigedemokraterna och ger partiet, som 94 procent inte stöder, en vågmästarställning?